hemsk

För en stund sen såg jag någon. Jag satt mitt i en konversation med pappa och så tittade jag ut och fick syn på en människa. Jag stannade upp mitt i en mening. Pappa märkte ingenting för han var så inne i sitt suduko (stavning?) och så satt han och iakttog på människor på parkeringen. Själv satt jag då och stirrade ut på denna människa och jag trodde att jag skulle svimma för att pulsen dunkade i hela kroppen. Inte av glädje eller något sånt där rus, euw nej. Av chock tror jag. Ni kan aldrig gissa vem det var. Och jag kommer aldrig att säga det så.

I alla fall så läste jag typ 80 sidor. Det kändes bra, tralala (christ, jag låter som pappa, hihihihi). Jag mår faktiskt illa ibland när jag läser den och denna bok är vi liksom tvugna att läsa. Tänk om man är jättekänslig? HAR DU TÄNKT PÅ DET ANNA?!

*ahem*

Ja, nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Sitter bara här och ugglar. Går mellan datan och köket typ. Det är väntans tider här hemma, förstår du. Pappa är till och med mer rastlös än vad jag är. Så blir det alltid och det har jag ärvt. Jag hatar hatar hatar att gå runt och vänta. Man kan knappt göra någonting under tiden.

Jaja. Jag måste väl plugga. Har bestämt mig för att inte alls skriva om Winston Churchill på engelskan. Orkar inte det. Får bli The Children istället. Det borde ju inte vara försent att ändra sig nu? Hade ju ändå inte börjat skriva.

- Ha en trevlig dag, dude!