hemsk

Det känns... det känns... det känns, helt enkelt. Visserligen knappast något oväntat, men känslan är lika paralyserande och ihärdig ändå. Direkt tvingade jag tankarna att upphöra. Vägrar ignorera realiteten längre. Då och då dyker de upp, men jag försöker slå bort dem. Ändå lyckas de hänga över mig som en grå dis och leder mig vilse, bort från verkligheten.

Jag försöker. Men jag vill inte. Jag försöker och vet att jag kommer att behöva försöka ett tag. Sedan går det över och allt är förbi. Förflutet. Glömt. Men jag vill ju inte.

Du kunde väl sagt att du hatade mig istället? Det hade hjälpt.

När jag sitter här med salta tårar sniglandes ner över mina förbannade kinder och det löjliga gråtflåset som kommer i sporadiska attacker så tänker jag bara på att jag är som alla andra. Vem som helst är jag, på det sättet som jag uppmanar andra att inse att smärtan efteråt är värd att stå ut med så länge man mådde bra ett tag av det. Vem som helst på det sättet att jag tycker att jag är ett undantag. För ni ska veta att jag tycker att det här är jävligt meningslöst. Känna något, tycka om någon, älska någon och veta att den gjorde allt så jävla bra. Allt det är meningslöst om det ska upphöra så jävla snabbt och glömmas bort. För de minnena man säger att man ska ha kvar kommer inte att vara det. De raderas och allt man minns är hur det tog slut. Och utan de bra minnena, vad i helvete var meningen med att känna de bra sakerna från början? Och det spelar ingen roll om det var flera år som den bra delen täckte, eller om det var en vecka. Lika onödigt. Lika jävla pissigt och jag vill bara inte ha skiten längre. Jag vill inte minnas hur det tog slut. Då sitter jag hellre alldeles tom, utan att veta vad jag går miste om. För det är det enda man gör. Man går miste om saker när man har något. Det är den enda gången man faktiskt kan gå miste om något.