hemsk

Todaej Frajda Wajkstroem aend aj wattscht The Beach . Jag tyckte faktiskt att den var väldigt bra. Väldigt konstig ibland sådär, men så skrattade jag också. Jag hade fått en konstig bild av den tidigare, jag vet inte riktigt. Man får en lite konstig känsla hela filmen igenom och ja, jag kan ju inte säga att det är för ingenting. Ganska speciell må jag säga. Musiken, wtf liksom? Och sugen på att resa blir man ju inte. Men annars, hela grejen med att en fantasivärld, ett paradis ska finnas, och att de hittar det och att det är paradiset  men inte i längden. Det fascinerar mig på något fuckat sätt. Fantasi är bara drömmar. Drömmar är fantasi. Man vill att det ska finnas där någonstans och hittar man det så håller det i alla fall inte i längden. Allt försvinner. Fantasi är drömmar. Drömmar är fantasi. Önskan om overklighet.

Jag har märkt att jag jag på senaste inte varit såhär jättenere i skolan på länge. Jag vet inte hur ni andra uppfattar mig, men ja. Det är så det känns. Kan det kopplas till att jag undviker de lugna låtarna på min mp3? Möjligt att spekulera kring.