hemsk

Det känns inte som att jag har något något särskilt vettigt alls idag. Sett en film och suttit vad datan skulle man kunna sammanfatta det till. Jag laddade ner alla låtar från säsong 5 (avsnitten som hittills har varit) av One Tree Hill. Eller ja, de jag hittade och det kanske var 50 %. Men ja, det är typ 40 låtar så jag är lite glad. Blev lite Slipknot, Soilwork och låtar från någon indie-kanal, haha.

Men sedan så har jag skapat något slags... beronde? Jag vet inte. Jag lyssnar antingen på Slipknot (People = Shit, Psychosocial & Vermillion är de jag komemr på spontant att jag måste säga) eller Death Cab for Cutie. Damn woman, jag blir inte av med A lack of colour,  Frida Mo! Den är i och försig hur bra som helst och så, men god. Jag hör den där plingande gitarren i mitt huvud heeela tiden. Men ja, som Björn skulle sagt: Så ärt. (jävligt fult, haha).

Igår innan jag skulle sova så kopplade jag min mp3 till ett par gamla högtalare och ställde på mitt nattduksbord. Där låg jag och lyssna på dessa låtar med Death Cab som Frida skickat till mig. Dessa låtar som jag har lyssnat på i en vecka. Dessa låtar som var och en är en nål som punkterar mitt hjärta. Nu ska jag låta sådär lagom poetisk och geeky, men det känns som att de talar till mig. Antingen så är låtarna som att de säger vad jag säger, säger vad jag borde säga eller säger något till mig. Därför låg jag där igår och mer eller mindre krympte ihop till en liten boll och kände saltvatten tränga fram bakom mina glaskroppar. Precis som jag har velat gjort varje morgon och eftermiddag på pendeltåget eller bussen till och från skolan. Men ännu en gång hejdade jag mig i sista stund. Nej nej nej. Och sedan var jag för trött, så jag somnade. Men ja, jag kan definitivt inte sluta lyssna på dem. De är så bra. Trots allt, de talar ju till mig. Jag måste ju sluta skjuta ifrån mig saker och ting. Och folk.