hemsk

Jag förstår inte varför. Jag är inte trött, det är inte därför, men jag känner mig nära på död. Typ. Jag brukar kanske inte gå runt och vara hejdundrans glad när jag bara är hemma och är lite uttråkad osv, utan jag känner mig bara nollställd typ. Inget speciellt utan bara.. Vanlig. Man väntar liksom tills det händer något innan man kan visa fortsatta känslor. Det är ju rätt logiskt och så tycker jag att det alltid borde vara. Jag brukar annars få ryck och vara glad eller arg för absolut ingenting. En aning onödigt.

Men idag, och igår så är det något helt annat. Som jag sa, jag känner mig livlös. En satans jävla sengångare i huvudet, och det är inte bara för att jag är trött. Det är snarare därför jag är trött. Jag vet inte vad därför är i det här fallet, och that totally sucks.

Det var inte ens länge sedan jag satt och tänkte och kom fram till att jag var rätt lycklig. Lycklig. Hör ni det? Det enda jag fann negativt var att Anna och jag inte träffades eller pratade alls nästan. Sedan var allt som vanligt eller bättre. Helt sjukt.

Vad är det nu då? Varför kan det inte vara så nu? Jag tror inte att det bara har med gymnasiegrejen att göra. Det borde det inte. Jag känner mig inte glad någonstans. Jag är inte ens "vanlig" som jag sa längre upp. Jag brukar ofta kunna vara som ett helvitt papper. Helt blankt, tomt, vanligt, som väntar på att få något ritat eller skrivet på sig. Men inte ens det kan jag åstadkomma. Jag är ett brunt, blekt papper. Det var kladdat på förut, men det blev bortsuddat så nu återstår fula ränder och fläckar.

Ett sånt papper vill man ju bara kasta.