hemsk

Det känns... det känns... det känns, helt enkelt. Visserligen knappast något oväntat, men känslan är lika paralyserande och ihärdig ändå. Direkt tvingade jag tankarna att upphöra. Vägrar ignorera realiteten längre. Då och då dyker de upp, men jag försöker slå bort dem. Ändå lyckas de hänga över mig som en grå dis och leder mig vilse, bort från verkligheten.

Jag försöker. Men jag vill inte. Jag försöker och vet att jag kommer att behöva försöka ett tag. Sedan går det över och allt är förbi. Förflutet. Glömt. Men jag vill ju inte.

Du kunde väl sagt att du hatade mig istället? Det hade hjälpt.

När jag sitter här med salta tårar sniglandes ner över mina förbannade kinder och det löjliga gråtflåset som kommer i sporadiska attacker så tänker jag bara på att jag är som alla andra. Vem som helst är jag, på det sättet som jag uppmanar andra att inse att smärtan efteråt är värd att stå ut med så länge man mådde bra ett tag av det. Vem som helst på det sättet att jag tycker att jag är ett undantag. För ni ska veta att jag tycker att det här är jävligt meningslöst. Känna något, tycka om någon, älska någon och veta att den gjorde allt så jävla bra. Allt det är meningslöst om det ska upphöra så jävla snabbt och glömmas bort. För de minnena man säger att man ska ha kvar kommer inte att vara det. De raderas och allt man minns är hur det tog slut. Och utan de bra minnena, vad i helvete var meningen med att känna de bra sakerna från början? Och det spelar ingen roll om det var flera år som den bra delen täckte, eller om det var en vecka. Lika onödigt. Lika jävla pissigt och jag vill bara inte ha skiten längre. Jag vill inte minnas hur det tog slut. Då sitter jag hellre alldeles tom, utan att veta vad jag går miste om. För det är det enda man gör. Man går miste om saker när man har något. Det är den enda gången man faktiskt kan gå miste om något.

Jag tycker verkligen inte om faktumet att jag är så förbannat lättpåverkad när det kommer till känslor och humör. Små jävla skitsaker kan etsa sig fast i mitt huvud på ett sätt som jag inte vill finna mig i. Det spelar ingen roll hur obetydligt det än är, för det är lika irriterande i alla fall. Bara någonting som hände i helgen kan ta upp alldeles för mycket av mina tankar. Helvete, jag har bättre saker att lägga energi på! Inte för att jag vill att de större, jobbiga sakerna ska blockera mig totalt heller men alltid ska det vara någonting. Det känns så fruktansvärt meningslöst, det är som att vara inlåst. Mentalt fängslad, grymt. Jävligt svagt tycker jag, även om det säkerligen är högst mänskligt.

Uppenbarelse? Njae... Men såhär: Du tänker på något. Du önskar något. Du vill att detta något ska hända. Naturligt, absolut. Vi är människor. Giriga fanskap som vill att bra saker ska hända oss. Så du tänker på den här saken, händelsen eller personen. Som du vill ha, vara med om eller ja... både och. Not the point. Det jag menar är att du vill det men för att "skydda" dig själv tänker du nej, det kommer inte att hända. Det går dock inte så bra att tänka så eftersom att viljan och önskan är så stark - men du är ju så förbannat envis och käftar emot om och om igen. Det kommer inte att hända, det kommer inte att hända, NEJ, DET KOMMER INTE ATT HÄNDA (!!!!!!) Jaha, säger jag. Vad fan är meningen med allt? Inte vet jag, deppigt värre bara. Jag vet hur det är. Jag vet hur det är. Don't we all? TROR DET, VA. I alla fall, du vaknar kanske (observera kanske) upp (?) och inser att det är ju onödigt att vara negativ och deppa sönder. "Var positiv" och blablabla. Men jag har nu bestämt mig för att tycka att det bara är positivt att känna så. Det kommer inte att hända är en positiv tanke. Hur? Inte för att vi tänker så av självömkan, det är ju bara patetiskt, lika patetiskt som faktumet att jag försöker säga något vettigt, men på det sättet att att att att. Jävla skit, nu tappar jag min poäng........ ser hur den flyger iväg....... åh... jo! Det är positivt eftersom att denna dumma, negativa, mesförsök till att försöka-sluta-känna-saker-eftesrom-att-det-skadar-mig-tanke som slutar i hycklerifail är ett bevis på att vi har något. Kan kännas litet, men det faktum att vi faktiskt har något eller någon att tråna efter är så djävulskt bra.

Lånsökt, jag vet. Tunnelbanan är kanske inte en så bra filosofiplats.

Hur många gånger har du inte bett till det här övermänkliga, som du förmodligen inte tror ens tror på, att du ska få chansen? Chansen att göra något, chansen att visa något, chansen att ta chansen. Men de få gångerna man har den i sin hand, hur ofta väljer man då att fråga? Att säga? Att visa? Att göra? Alldeles för sällan. Jag önskar att jag vid dessa tillfällen alltid kände mig säker på att jag skulle ta den. Bara ta den och inte tänka. Bara låta handlingen rusa iväg före tankarna. Bara en gång, på riktigt. De gångerna man gör något utan att tänka sig för räknas högst troligen inte. Inte de som man vanligen skulle tänka på. Slumpmässiga handligar, ovärda att hänge en tanke räknas inte hit eftersom att man inte önskat de tillfällena. Men bara en gång, skulle jag vilja få den chansen på riktigt. En enda. Den enda som kanske skulle ha betytt något.

Här sitter jag och iakttar mitt nya gamla rum med svullna ögon och lyssnar på Keane som från och med nu kommer att påminna mig om en av de bästa veckorna i mitt liv. Det kan inte sägas för många gånger, att jag känner mig alldeles vilse och tom just nu. Efter att levt ihop med tjugotalet personer som jag hyser starka känslor för tycker jag att det känns fruktansvärt konstigt att återgå till mitt vanliga. Aldrig har jag upplevt a life altering situation, tills nu det vill säga. Visst låter det förbannat fjolligt, men sanningen är den att jag har så mycket nytt inom mig, bubblandes under ytan, att jag kommit av mig. Fy helvetes jäkla skit vad jag saknar dem redan. Verkligen. Det gjorde jag innan de ens åkt. Woho, är det bara cirka 365 dagar kvar tills jag ser dem igen?

Herregud, vad jag älskade detta ungdomsutbyte. Fantastiska människor. Jag är ju alldeles salig. Och ändå kan inte rättvist förklara mina känslor. Nu börjar jag snart gråta igen.

Det är läskigt att tänka på att dö, tycker vissa. Den enda gången jag tycker det är när jag tänker på att jag inte är klar med allt. Inte fullbordat mina livsplaner eller inte sagt alla saker jag vill ha sagt till de jag älskar. Att på ett ögonblick försvinna för att aldrig komma igen, närsomhelst. Om det händer när jag sitter på bussen, hur stor är chansen att jag förberett mig? Inte stor alls. Men om jag dör bör ni leta fram my little black book. Där har jag skrivit otillräckliga hälsningar. Alltid något.