hemsk

Såhär är det. När jag sitter såhär, avvisad till att höra mina tankar, så kommer så mycket skit upp i huvudet. Saker påminner mig om andra saker och humöret dämpas i takt med ankaret som faller i sjön. Jag vill fråga, inte för anledningar som man kan tycka är de rätta, utan för anledningar som jag inte har samlat mig mod till att tala om. Jag vill fråga, vill berätta. Men jag kan inte. Det möjliga svaret på min fråga är det som hindrar mig. Har jag kommit så långt att jag frågat och fått ett svar, då är det redan dumt. Då är jag  redan dum. Står där med frågan som jag då redan fått svaret på. Därför kan jag inte. Så jag sitter här, skriver och skriker, pockar på din uppmärksamhet av anledningen att jag blir förkrossad. Förkrossad över att saker inte är som det skulle kunna vara. Förkrossad över att vi är som vi är. Förkrossad över att vi inte är som vi önskar att vi vore.

- And there's no blame for how love did slowly fade. But now that it's gone, it's like it wasn't there at all. And here I rest, where disappointment and regret collide.