hemsk

Åh,suck. Jag känner egentligen att jag inte orkar uttrycka mig. Vill bara ta någonting och slå mig själv i ansiktet tills jag ramlar omkull. En stickande känsla som sprider sig från kinden till hela kroppen, så att jag tillslut inte märker vart det gör som mest ont. Spy tills det inte finns något kvar att spy. Bara känslan kvar. Tomhet. Ihålighet. Ropar. Ett eko som enda svar. Samma röst som alltid. Samma röst som jämt påminner mig om det förflutna. Samma röst som påminner mig om framtiden. Påminner, skaver och retar. Kliar, spänner och drar. Sliter och rycker. Gnager. Samma röst som alltid i kör med de nya. De tjuter om kvällarna. Slår mot väggarna på insidan av mig och återvänder in på djupet. Begraver sig för en stund. Vilar. Får krafterna åter och så börjar det om. Allt börjar om. Historien upprepar sig. Det förflutna blir framtiden i nuet. Så alla spekulationer tjänar inget till. Allt bara börjar om och bajsar på dig i vilket fall som helst. Är dock osäker på vilket jag är mest negativt inställd till; det förgångna eller det som ännu inte har skett.