hemsk

Precis sådär. Det finns tydligen en balans i mitt liv som gör att när något går bra så måste något annat gå dåligt, och tvärtom. Och jag tycker att det är helt jävla värdelöst.

Är det rättvist? Nej, jag tycker fan inte det. Så jag tänker sitta här och tycka synd om mig själv helt enkelt. Som ett litet barn. Jag är så barnslig. Så det så. Fy fan.

När var allt helt, underbart, typ? Verkligen allt samtidigt? Länge sedan. Det är så surt. Allt är surt. Just för tillfället känns det som att det hade vart rätt trevligt att vara runt 90 bast och ligga på dödsbädden. Men det lär jag äta upp.

Helvete?