hemsk

Alltid tycker jag synd om mig själv. Egentligen är det jätteskönt. Som att gråta ut på sin egen axel. Nackdelen? Man inser att det är inte är så jävla skönt med smärtan i nacken. För den får man automatiskt. Det hör till om man ska vara så patetisk att  man tycker synd om sig själv. Dessutom så lämnar tankarna aldrig sitt eget huvud, som när någon annan ska trösta en. Utan de fortsätter bara komma tillbaka. Slår till när man tittar bort, som en boomerang. De bara vänder för en stund och återkommer tills det går hål i huvudet på dig. Jag är dock inte riktigt där än, men det lär göra förjävla ont. Precis som allt annat.

 Hör ni, det är så synd om mig.