Sammanfattning av sommar, skola och känslor.
Denna sommar har varit den bästa hittlis. Fantastiskt. Jag har kunnat umgås med de härliga människorna från förr; vänner, familj och bekanta samtidigt som jag har haft de nya vännerna också. Jag har umgåtts med härliga människor under min första festival och lämnat iväg en del av mig själv till de underbara människorna jag lärde känna på mitt första ungdomsutbyte. Jag har badat, paddlat (suttit i en) kanot, läst nästan fem böcker, sett cirka femtio filmer och gått upp tre kilo. Jag nämnde att det var den bästa sommaren någonsin va? Bra.
Hur som helst har jag också gått i skolan fyra dagar nu och det känns läskigt bra. Flertalet nya lärare och spännande ämnen gör allt mycket seriösare än förra året som var en bajsig version av högstadiet, ur ämnessyn.
Hör ni hur glad jag är? ÅH!!!!!!!
Så jag har egentligen ingen lust att skriva om att jag har sett Jafars Återkomst och John Q eller att jag har läst Alexander den store - Vid världens ände och Spökflickan. Skiter nog i sånt ett tag framöver.
Åh, jag vill bara kramas och gråta glädjetårar.
Under ytan.
Här sitter jag och iakttar mitt nya gamla rum med svullna ögon och lyssnar på Keane som från och med nu kommer att påminna mig om en av de bästa veckorna i mitt liv. Det kan inte sägas för många gånger, att jag känner mig alldeles vilse och tom just nu. Efter att levt ihop med tjugotalet personer som jag hyser starka känslor för tycker jag att det känns fruktansvärt konstigt att återgå till mitt vanliga. Aldrig har jag upplevt a life altering situation, tills nu det vill säga. Visst låter det förbannat fjolligt, men sanningen är den att jag har så mycket nytt inom mig, bubblandes under ytan, att jag kommit av mig. Fy helvetes jäkla skit vad jag saknar dem redan. Verkligen. Det gjorde jag innan de ens åkt. Woho, är det bara cirka 365 dagar kvar tills jag ser dem igen?
Herregud, vad jag älskade detta ungdomsutbyte. Fantastiska människor. Jag är ju alldeles salig. Och ändå kan inte rättvist förklara mina känslor. Nu börjar jag snart gråta igen.
Herregud, vad jag älskade detta ungdomsutbyte. Fantastiska människor. Jag är ju alldeles salig. Och ändå kan inte rättvist förklara mina känslor. Nu börjar jag snart gråta igen.
The Shawshank Redemption, 28 dagar senare, Dumpad, 27 Dresses & Bruce den allsmäktige.
Jag glömde, jag såg ju The Shawshank Redemption eller Nyckeln till Frihet (snillet är JAG) som var bra. Blev lite ledsen när jag insåg att min gode ängel Morgan Freeman satt i fängelse, men det var ok eftersom att han var en GOOD MAN anyways. Hehehe. HEEE. Jag gillade den, tyckte att den var helt ok igenom så. Men tyckte om den ännu mer när den var slut, av någon anledning. Yes. Bra den var.
Dagen kom när Jespére äntligen fick mig att se en förbannade zombiemovie (hade sett Dawn of the Dead för hundra år sedan) och det blev 28 dagar senare som inte handlar om zombies utan apvirusinfekterade. Hej du, jag sket ner mig några gånger i alla fall och gjorde med mina skrik de andra mer rädda än vad de nödvändigtvis behövt vara. Men den var faktiskt bra. Jag gillade musiken och scenen i början, när han vandrar omkring. Men han som spelar huvudpersonen kommer nog alltid förbli en ond person i mina ögon.
Det sågs lite på Dumpad och även 27 Dresses. Förutsägbart, förutsägbart, förutsägbart. Lite kul. Men ack så förutsägbart.
Bruce den allsmäktige har jag nog aldrig garvat så mycket åt. Den var så rolig igår.
Dagen kom när Jespére äntligen fick mig att se en förbannade zombiemovie (hade sett Dawn of the Dead för hundra år sedan) och det blev 28 dagar senare som inte handlar om zombies utan apvirusinfekterade. Hej du, jag sket ner mig några gånger i alla fall och gjorde med mina skrik de andra mer rädda än vad de nödvändigtvis behövt vara. Men den var faktiskt bra. Jag gillade musiken och scenen i början, när han vandrar omkring. Men han som spelar huvudpersonen kommer nog alltid förbli en ond person i mina ögon.
Det sågs lite på Dumpad och även 27 Dresses. Förutsägbart, förutsägbart, förutsägbart. Lite kul. Men ack så förutsägbart.
Bruce den allsmäktige har jag nog aldrig garvat så mycket åt. Den var så rolig igår.
Atlantis, Djävulen bär Prada, Batman Begins & The Dark Knight.
Atlantis är bra. Djävulen bär Prada är en icke originell, trevlig och fruktansvärt förutsägbar film. Batman Begins är super och det var inte så jobbigt att se den igen för att pappa skulle förstå The Dark Knight som jag köpt, vilken jag satt och skakade av excitement efter, trots att jag sett den på bio. (kan visserligen också bero på upprörande samtal jag fick under tiden)
Såhär blir det väl på slutet av sommaren.
Stormen är visserligen något sånär över, men tidigare idag var jag för första gången på länge så fruktansvärt arg och negativ. Det kändes som att den här dagen var fruktansvärt onödig att leva och helst ville jag lägga mig på en kritvit strand vid ett soluppvärmt klarblått vatten och somna och sedan aldrig vakna mer.
Nu luktar det svett och sen ska jag baka mera kakor.
Nu luktar det svett och sen ska jag baka mera kakor.