hemsk

Det känns... det känns... det känns, helt enkelt. Visserligen knappast något oväntat, men känslan är lika paralyserande och ihärdig ändå. Direkt tvingade jag tankarna att upphöra. Vägrar ignorera realiteten längre. Då och då dyker de upp, men jag försöker slå bort dem. Ändå lyckas de hänga över mig som en grå dis och leder mig vilse, bort från verkligheten.

Jag försöker. Men jag vill inte. Jag försöker och vet att jag kommer att behöva försöka ett tag. Sedan går det över och allt är förbi. Förflutet. Glömt. Men jag vill ju inte.

Du kunde väl sagt att du hatade mig istället? Det hade hjälpt.