hemsk

Uppenbarelse? Njae... Men såhär: Du tänker på något. Du önskar något. Du vill att detta något ska hända. Naturligt, absolut. Vi är människor. Giriga fanskap som vill att bra saker ska hända oss. Så du tänker på den här saken, händelsen eller personen. Som du vill ha, vara med om eller ja... både och. Not the point. Det jag menar är att du vill det men för att "skydda" dig själv tänker du nej, det kommer inte att hända. Det går dock inte så bra att tänka så eftersom att viljan och önskan är så stark - men du är ju så förbannat envis och käftar emot om och om igen. Det kommer inte att hända, det kommer inte att hända, NEJ, DET KOMMER INTE ATT HÄNDA (!!!!!!) Jaha, säger jag. Vad fan är meningen med allt? Inte vet jag, deppigt värre bara. Jag vet hur det är. Jag vet hur det är. Don't we all? TROR DET, VA. I alla fall, du vaknar kanske (observera kanske) upp (?) och inser att det är ju onödigt att vara negativ och deppa sönder. "Var positiv" och blablabla. Men jag har nu bestämt mig för att tycka att det bara är positivt att känna så. Det kommer inte att hända är en positiv tanke. Hur? Inte för att vi tänker så av självömkan, det är ju bara patetiskt, lika patetiskt som faktumet att jag försöker säga något vettigt, men på det sättet att att att att. Jävla skit, nu tappar jag min poäng........ ser hur den flyger iväg....... åh... jo! Det är positivt eftersom att denna dumma, negativa, mesförsök till att försöka-sluta-känna-saker-eftesrom-att-det-skadar-mig-tanke som slutar i hycklerifail är ett bevis på att vi har något. Kan kännas litet, men det faktum att vi faktiskt har något eller någon att tråna efter är så djävulskt bra.

Lånsökt, jag vet. Tunnelbanan är kanske inte en så bra filosofiplats.