We won't be seventeen forever. (1 juni)
Kings of Leon med 17 slumpades fram på min ipod när jag satt på tunnelbanan imorse. Jag tänkte då på att det är min sista dag som sjuttonåring. Inte för att just det betyder så mycket, men så kände jag bara den här vanliga känslan: vad länge sedan det var som jag fyllde sjutton, men samtidigt så har det gått galet fort.
Alltså, att fylla arton har jag inte riktigt peppat inför, ungefär tills det var två veckor kvar. Förstår inte riktigt varför men insåg i alla fall att det är lite jobbigt också. Mitt sjuttonde år har varit så händelserikt att det är fjantigt. Det har varit det bästa av alla. Jag var som lyckligast, men även dubbelt så olycklig.
Skönt att lämna bakom sig? Mja, känns ostabilt. Nu måste jag kanske uppleva något nytt och lika påfrestande. Det är skrämmande. Jag hade ju vant mig vid det trygga sjutton.
Alltså, att fylla arton har jag inte riktigt peppat inför, ungefär tills det var två veckor kvar. Förstår inte riktigt varför men insåg i alla fall att det är lite jobbigt också. Mitt sjuttonde år har varit så händelserikt att det är fjantigt. Det har varit det bästa av alla. Jag var som lyckligast, men även dubbelt så olycklig.
Skönt att lämna bakom sig? Mja, känns ostabilt. Nu måste jag kanske uppleva något nytt och lika påfrestande. Det är skrämmande. Jag hade ju vant mig vid det trygga sjutton.
Kommentarer
Trackback