No comprendo.
Jag förstår verkligen inte hur jag kan ha 3 till 9 läsare om dagen, när jag innan detta inlägg senast skrev i somras.
Vem är det som läser?
Vem är det som läser?
"Hope to see you in the future you pretty eyes and smile ugly not swedish girl."
And now we will. A ten days long and painful farewell. Possibly enough time to not have to suffer through another year with raging feelings under my skin afterwards.
Possibly. Or maybe it's not enough at all.
Possibly. Or maybe it's not enough at all.
You tell me that you love me but you never want to see me again.
Du är överallt. Du, och allt som jag associerar med dig. Överallt.
By my side
you'll never be
by my side
you'll never be
'cause I'm fake at the seams
I'm lost in my dreams
and I want you to know
that I can't let you go
By my side
you'll never be
by my side
you'll never be
'cause I'm fake at the seams
I'm lost in my dreams
and I want you to know
that I can't let you go
We won't be seventeen forever. (1 juni)
Kings of Leon med 17 slumpades fram på min ipod när jag satt på tunnelbanan imorse. Jag tänkte då på att det är min sista dag som sjuttonåring. Inte för att just det betyder så mycket, men så kände jag bara den här vanliga känslan: vad länge sedan det var som jag fyllde sjutton, men samtidigt så har det gått galet fort.
Alltså, att fylla arton har jag inte riktigt peppat inför, ungefär tills det var två veckor kvar. Förstår inte riktigt varför men insåg i alla fall att det är lite jobbigt också. Mitt sjuttonde år har varit så händelserikt att det är fjantigt. Det har varit det bästa av alla. Jag var som lyckligast, men även dubbelt så olycklig.
Skönt att lämna bakom sig? Mja, känns ostabilt. Nu måste jag kanske uppleva något nytt och lika påfrestande. Det är skrämmande. Jag hade ju vant mig vid det trygga sjutton.
Alltså, att fylla arton har jag inte riktigt peppat inför, ungefär tills det var två veckor kvar. Förstår inte riktigt varför men insåg i alla fall att det är lite jobbigt också. Mitt sjuttonde år har varit så händelserikt att det är fjantigt. Det har varit det bästa av alla. Jag var som lyckligast, men även dubbelt så olycklig.
Skönt att lämna bakom sig? Mja, känns ostabilt. Nu måste jag kanske uppleva något nytt och lika påfrestande. Det är skrämmande. Jag hade ju vant mig vid det trygga sjutton.
Everywhere.
Det går bara inte att besrkiva den här äckliga, hopplösa, patetiska, långdragna, plågande, panikartade känslan jag får när jag tänker på dig.
It takes two.
Känslan kommer och går. Igår kändes det relativt bra. Som att jag hade kommit en bra bit på vägen. Men sedan så vaknade jag denna morgon. Inser att ingen av er förstår hur ni sårat mig. Ibland är det så att jag önskar att ni aldrig kommit in i mitt liv. Två helt olika saker, personer, känslor, tillfällen, tidperioder, delar av mig. Men ni lyckades båda ha sönder samma person.
Hate me today. Hate me tomorrow. Hate me so you can finally see what's good for you.
Nej men för all del, om folk inte hatar mig tillräckligt så kör jag en ruggigt dryg stil ett tag framöver. Jag tycker mig märka att det biter lite i alla fall.
Let go.
Hur får man för sig att man ska säga att man fortfarande älskar personen som man i samma sekund håller på att avsluta med? (vet inte alls vad jag ska kalla det annars) Skitsamma om det faktiskt är så, men säg det för helvete inte det. Håll käften och lämna mig ifred bara.
Detta var for genom mitt huvud då. Uppenbarligen har jag hakat upp mig på det. Antagligen för att jag måste hålla kvar vid något.
Detta var for genom mitt huvud då. Uppenbarligen har jag hakat upp mig på det. Antagligen för att jag måste hålla kvar vid något.
You don't care. You're gone.
Det känns... det känns... det känns, helt enkelt. Visserligen knappast något oväntat, men känslan är lika paralyserande och ihärdig ändå. Direkt tvingade jag tankarna att upphöra. Vägrar ignorera realiteten längre. Då och då dyker de upp, men jag försöker slå bort dem. Ändå lyckas de hänga över mig som en grå dis och leder mig vilse, bort från verkligheten.
Jag försöker. Men jag vill inte. Jag försöker och vet att jag kommer att behöva försöka ett tag. Sedan går det över och allt är förbi. Förflutet. Glömt. Men jag vill ju inte.
Du kunde väl sagt att du hatade mig istället? Det hade hjälpt.
Jag försöker. Men jag vill inte. Jag försöker och vet att jag kommer att behöva försöka ett tag. Sedan går det över och allt är förbi. Förflutet. Glömt. Men jag vill ju inte.
Du kunde väl sagt att du hatade mig istället? Det hade hjälpt.
Hello loneliness.
Det är förvirrande att jag känner mig mer förvirrad när allt är solklart.
Inget mer att säga nu, vi har sagt allt. Behöver inte undra.
Nu ska vi gå vidare. Ta ett steg tillbaks. Glömma.
Igår kände jag mig lätt nedslagen.
Idag känner jag mig tom.
Imorgon?
Inget mer att säga nu, vi har sagt allt. Behöver inte undra.
Nu ska vi gå vidare. Ta ett steg tillbaks. Glömma.
Igår kände jag mig lätt nedslagen.
Idag känner jag mig tom.
Imorgon?
Nu blir det sådär fåordigt igen.
En våg av känslor sköljde över mig när jag såg något som du skrivit. Inte långt, men jag vet inte om det var innehållet eller det faktum över att det var du som gjorde det. Men jag var oförberedd och nu kämpar jag för att hålla allt inne. Du är inte värd att gråta över.
frågetecken
vem fan läser den här jävla bloggen?
Alla förlorar på allt.
När jag sitter här med salta tårar sniglandes ner över mina förbannade kinder och det löjliga gråtflåset som kommer i sporadiska attacker så tänker jag bara på att jag är som alla andra. Vem som helst är jag, på det sättet som jag uppmanar andra att inse att smärtan efteråt är värd att stå ut med så länge man mådde bra ett tag av det. Vem som helst på det sättet att jag tycker att jag är ett undantag. För ni ska veta att jag tycker att det här är jävligt meningslöst. Känna något, tycka om någon, älska någon och veta att den gjorde allt så jävla bra. Allt det är meningslöst om det ska upphöra så jävla snabbt och glömmas bort. För de minnena man säger att man ska ha kvar kommer inte att vara det. De raderas och allt man minns är hur det tog slut. Och utan de bra minnena, vad i helvete var meningen med att känna de bra sakerna från början? Och det spelar ingen roll om det var flera år som den bra delen täckte, eller om det var en vecka. Lika onödigt. Lika jävla pissigt och jag vill bara inte ha skiten längre. Jag vill inte minnas hur det tog slut. Då sitter jag hellre alldeles tom, utan att veta vad jag går miste om. För det är det enda man gör. Man går miste om saker när man har något. Det är den enda gången man faktiskt kan gå miste om något.
Sarcasm is not a bitch, though.
haha its okey, i like the honesty!
im trying to drown myself in it
thats how much i like it!
För en annan är det alldeles för allvarligt för att tycka att det är kul.
Fan, jag gillar inte den här sarkastiska jävla bitchen jag blivit.
im trying to drown myself in it
thats how much i like it!
För en annan är det alldeles för allvarligt för att tycka att det är kul.
Fan, jag gillar inte den här sarkastiska jävla bitchen jag blivit.
Att hoppas är att ruinera.
Vad fan är grejen med att se fram emot något, hoppas på att det som faktiskt har en liten chans, ska hända det det varenda jävla gång skiter sig? Fuck alla positiva tankar. Let's go all black för det funkar fan inte. Jag vet, jag vet. Det tänkte vi båda från början så ingen överraskning MEN DET SUGER FAN LIKA HÅRT SOM OM DET VORE DET.