hemsk

Alltid tycker jag synd om mig själv. Egentligen är det jätteskönt. Som att gråta ut på sin egen axel. Nackdelen? Man inser att det är inte är så jävla skönt med smärtan i nacken. För den får man automatiskt. Det hör till om man ska vara så patetisk att  man tycker synd om sig själv. Dessutom så lämnar tankarna aldrig sitt eget huvud, som när någon annan ska trösta en. Utan de fortsätter bara komma tillbaka. Slår till när man tittar bort, som en boomerang. De bara vänder för en stund och återkommer tills det går hål i huvudet på dig. Jag är dock inte riktigt där än, men det lär göra förjävla ont. Precis som allt annat.

 Hör ni, det är så synd om mig.

Verkligen. Verkligen inte. Verkligen. Verkligen inte.

Och så vidare.

Jag ser framför mig hur jag slits itu, precis på mitten och allt inuti mig rinner ur, ner på marken och långt, långt bort längs den kalla och grusiga vägen. Hur hittar man slamsor av en människa som en gång varit? Vem vill ens försöka att hitta något så äckligt?

Oj så patetiskt.

Nej, en chans fick jag. Lät den passera. Den andra gången kom aldrig. Nummer två är inte ett turnummer. Det är svaghet. Chansen är en, bara en.  Den andra är för de som skakar av svaghet. Och samtidigt mår illa.

Så mycket jag vill. Så mycket jag inte kan. Jag ger upp. I surrender. Hands up, no crap. Just shoot. But where'd you learn to shoot your gun so straight?


Kräkas tills jag är tom. Skrika tills jag är hes. Slå tills jag är blodig. Springa tills jag är borta. Skriva tills jag är paralyserad. Gråta tills jag är blin..

men vänta! Jaaa, jag vet, min otroliga humor har jag behållt i alla fall. Men den lilla uns av självkänsla jag byggt upp och tilliten är borta.

Ja, en klar, five more to go.  OBS! Avvikelser i listans ordning kan förekomma.

- Så om ni ursäkta mig, jag har en klump som förhindrar min knappt förekommande andning.




















MEDDELANDE TILL MIN VÄN: Rättvisa och ödmjukhet. Förjävla brutala ord. De krossar ju totalt. Don't they?

Jag lyssnar på dessa om och om igen. Har gjort det i mer än 1,5 timme. Varannan gång sådär. Inte konstigt att jag känner mig som jag gör. Sj'lvklart hittade jag en video med det bästa och sorgligaste programmet One tree Hill.

 


Det är den 11 juni 2008. Ok, nej för klockan har passerat tolv, men ni fattar. Idag slutade 9a och 9b på 3B, Gransäter officiellt att existera. Förstår ni hur jävla sorgligt det är? De flesta tycker att det är hemskt för att vi aldrig kommer att träffas igen. Det är nog inte det värsta för mig. Jo, det är visst så att det finns vissa jag verkligen inte kommer att träffa om det inte är på återträff osv. Sedan tror jag att om man har viljan kan man ses. Åtminstone pratas vid? Ja, jag inser att det är så det alltid låter. Sedan slutar det med absolut ingenting. Vilka är det jag pratar om liksom? *suck* Men i alla fall. Det går om man vill tror jag. Åtminstone ett tag. Men grejen är att vi  slutar här. Vi finns inte mer. Inte som innan. Det är inte samma sak. Det är inte "våran klass" längre. Det är det värsta. Vi kommer aldrig att vara här igen. Från och med nu kommer det alltid att vara "förut", "då". Det är liksom slut på denna period i livet, om man ser det så. Dessa människor. Vi kommer alltid att komma ihåg det, men vi kommer aldrig kunna vara där igen. Det kommer aldrig finnas på samma sätt.

Överdriver jag? Förmodligen. Jag kommer kunna läsa det här senare och tänka att jag var påverkad av musik och tankar. Men fan, det är såhär jag känner. Denna klass var helt underbar egentligen. Och när jag nu inser att jag redan säger "var" om klassen gör ju inte saker bättre. Jag vet, jag träffar de allra flesta på fredag när det är bal. En jag är säker på att han inte kommer är Freddan. Han kommer inte på balen. Och så bor han långt åt helvete typ. Farväl Fredrik? Vi ses om ett år på återträffen typ. Nej helvete. Helvete.

Men faktiskt. Vi (?) brukar prata om att det är rätt bra sammanhållning i klassen. Det kanske bara är från min plats. Men jag har i alla fall trivts så otroligt pisshelvets bra. Inte konstigt att jag blir så himla emotionell när jag tänker på att det är aldrig mer nu.

- Jag kommer verkligen sakna allt.

Kanske gråta och ifall det inte hjälper så blir det bra att krypa upp i ett hörn och sakta försvinna. Du vet, cry and lay down and down.

Den konstigaste känslan i hela kroppen började gå igenom mig när jag började skriva. Konstiga, obehagliga, kalla rysningar i ben och mage. Skit äckligt, skulle kunna spy. Är det så att jag förstör mig själv? Tänker jag för mycket? Rör till och förstorar upp saker i onödan? Det känns som att jag ofta frågar mig själv detta. Oh, a sign? Blähähäh. Jag orkar bara inte. Förklara vad fan det är jag ska göra! Jag vet ju inte.

Vad fan ska man göra när ingenting blir som man vill?

Det borde inte varra såhär. Jag upprepar; Det borde fan inte vara såhär. Ingen logik. Jag sitter här, helt paralyserad. Kan inte göra någonting. Jag känner mig sjuk. Varför? Varför är det så? Jag frågar mig själv. Jag kan inte svara. Det är så fel alltihop. Jag tänker fel. Jag säger fel. Jag gör fel. Allt är fel. Varför fortsätter jag då? Jag skapar problemen. Varför? Varför vill jag ha problem? Det vill väl ingen ha? Jag ska väl vara glad om jag inte har det, så jag undrar vad fan det är jag sysslar med. Patetiskt. Vill jag ha något att skylla på? Patetiskt. Att gå och dränka sig är ett alternativ just nu, fast kanske inte så bokstavligt. Patetiskt. Jag skäms men publicerar det här ändå. Patetiskt. Men ingen vet mer än jag så det kvittar. Jag ska veta, jag ska läsa. Det är självskrivet. Resten orkar jag inte bry mig om. Patetiskt. Hemskt. Jag skäms över mig själv och sättet jag tänker på.


- Good luck sleeping later tonight alltså.

Ungefär något sånt kanske.

Detta är trejde jävla inlägget för idag. Temaveckan makes me feel high. Sucks really när jag tänker på det så. Urk.

Alltså, det är så jobbigt. Det borde inte vara det med det är det i alla fall. Jag hatar det. Helt sjukt. Inte konstigt att jag har konstiga drömmar och tänker konstiga tankar när jag tänker (?!). Inte konstigt att jag får mina psykiska utbrott lite random så där. (med mina psykiska utbrott menar jag, som ni kanske förstår, mina glädjerus, när jag är allmänt fnittrig och skrikig, när jag deppar ihop totalt och när jag vill använda våld pga aggressivitet, inte skoj, även fast vissa ser det som ett psykiskt utbrott det med).
   Tror inte att det finns någon som förstår. Eller fan, jag vet det. Jag kan inte berätta såna här eller såna där saker för folk. Det är allmänt fel, känslan alltså, och pinsamt för att jag framstår som ett freakin' freak i alla fall. Jag tror att jag klarar mig. (You know me, I'll manage!) *ahem*. Men ja, det är det faktiskt. Pinsamt. Är det pinsamt att vara ett freak? Nej, men när man kommit på det är det ju inga problem, men sen är det pinsamt att veta att man är ett freak som tycker att man är ett pinsamt freak. Jag tänker inte läsa den där meningen igen, alldeles för mycket att fixa. Ni behöver inte förstå det där om freak.
    Det är det som är grejen: Man ska nog inte förstå vad det är jag svamlar om  i såna här lägen. Ingen läser de låttexterna jag sätter in. För ni kan i alla fall (förhoppningsvis) inte förstå det jag skriver, som nu tillexempel. Till viss del är det det som är meningen. Hoppas bara att den som det är meningen att den ska förstå detta förstår senare (dvs, jag).

- Chaos without a cause.


Awesome. Tyvärr har jag ingen aning vart jag fann den.