hemsk

Jag tycker verkligen inte om faktumet att jag är så förbannat lättpåverkad när det kommer till känslor och humör. Små jävla skitsaker kan etsa sig fast i mitt huvud på ett sätt som jag inte vill finna mig i. Det spelar ingen roll hur obetydligt det än är, för det är lika irriterande i alla fall. Bara någonting som hände i helgen kan ta upp alldeles för mycket av mina tankar. Helvete, jag har bättre saker att lägga energi på! Inte för att jag vill att de större, jobbiga sakerna ska blockera mig totalt heller men alltid ska det vara någonting. Det känns så fruktansvärt meningslöst, det är som att vara inlåst. Mentalt fängslad, grymt. Jävligt svagt tycker jag, även om det säkerligen är högst mänskligt.

Uppenbarelse? Njae... Men såhär: Du tänker på något. Du önskar något. Du vill att detta något ska hända. Naturligt, absolut. Vi är människor. Giriga fanskap som vill att bra saker ska hända oss. Så du tänker på den här saken, händelsen eller personen. Som du vill ha, vara med om eller ja... både och. Not the point. Det jag menar är att du vill det men för att "skydda" dig själv tänker du nej, det kommer inte att hända. Det går dock inte så bra att tänka så eftersom att viljan och önskan är så stark - men du är ju så förbannat envis och käftar emot om och om igen. Det kommer inte att hända, det kommer inte att hända, NEJ, DET KOMMER INTE ATT HÄNDA (!!!!!!) Jaha, säger jag. Vad fan är meningen med allt? Inte vet jag, deppigt värre bara. Jag vet hur det är. Jag vet hur det är. Don't we all? TROR DET, VA. I alla fall, du vaknar kanske (observera kanske) upp (?) och inser att det är ju onödigt att vara negativ och deppa sönder. "Var positiv" och blablabla. Men jag har nu bestämt mig för att tycka att det bara är positivt att känna så. Det kommer inte att hända är en positiv tanke. Hur? Inte för att vi tänker så av självömkan, det är ju bara patetiskt, lika patetiskt som faktumet att jag försöker säga något vettigt, men på det sättet att att att att. Jävla skit, nu tappar jag min poäng........ ser hur den flyger iväg....... åh... jo! Det är positivt eftersom att denna dumma, negativa, mesförsök till att försöka-sluta-känna-saker-eftesrom-att-det-skadar-mig-tanke som slutar i hycklerifail är ett bevis på att vi har något. Kan kännas litet, men det faktum att vi faktiskt har något eller någon att tråna efter är så djävulskt bra.

Lånsökt, jag vet. Tunnelbanan är kanske inte en så bra filosofiplats.

Hur många gånger har du inte bett till det här övermänkliga, som du förmodligen inte tror ens tror på, att du ska få chansen? Chansen att göra något, chansen att visa något, chansen att ta chansen. Men de få gångerna man har den i sin hand, hur ofta väljer man då att fråga? Att säga? Att visa? Att göra? Alldeles för sällan. Jag önskar att jag vid dessa tillfällen alltid kände mig säker på att jag skulle ta den. Bara ta den och inte tänka. Bara låta handlingen rusa iväg före tankarna. Bara en gång, på riktigt. De gångerna man gör något utan att tänka sig för räknas högst troligen inte. Inte de som man vanligen skulle tänka på. Slumpmässiga handligar, ovärda att hänge en tanke räknas inte hit eftersom att man inte önskat de tillfällena. Men bara en gång, skulle jag vilja få den chansen på riktigt. En enda. Den enda som kanske skulle ha betytt något.