Fy fan
Jag vill inte vara här. Kan inte jag bara få dö. Då kan ni alla få slippa mig.
Ni behöver inte mig.
Ni bryr er ändå inte.
Oj, lite gråt här och där den första tiden på sin höjd. Sen glöms man bort. Samma sak som Linda. Hon glömdes bort. Hur ofta tänker ni på henne? Ni som var hennes vänner. Jag menar inte att man ska leva i det förflutna och leva deprimerad resten av livet, men detta är ju lite väl.
Nej jag kan inte säga att jag tänker på henne så mycket, men jag kände henne inte. Jag visste hennes namn och att hon gick i klassen över mig. Det är ungefär allt.
Vill dö, men vågar inte ta hand om problemet själv.
Går bara och hoppas att nånting händer så jag bara kan försvinna och dö istället.
Nej jag är inte sjuk. Var bara glad istället att jag önskar livet ur migsjälv och inte ur dig.
Livet kan vara svårt ibland. Det går upp och ned. Ibland känns det ensamt. Men mitt i eländet så finns det ljus och hopp. Jag har också elände just nu. Känner mig iof mer förbannad än deppad. Jag tycker du behövs. Du får inte dö, ditt liv har också en mening. Jag har dock inte kommit på min, men en dag kommer du på din! Lycka till med livet.