hemsk

Grattis Elin, 16 idag.


Sjuans skolavslutning.


Jag drömmer varenda natt. Varenda jävla natt.  Fan, det är ju skitjobbigt att vakna upp hela tiden efter en dröm och direkt behöva tänka efter. Ibland försöker någon döda mig, ibland dör jag på insidan. Det har liksom till och med hänt att jag vaknar stortjutandes. Orka.  För att sammanfatta nattens sista dröm tar jag hjälp av en låt:

By my side
You'll never be
By my side
You'll never be

Cause I am fake at the seams
Lost in my dreams
And I want you to know,
That I can't let you go
And you're never coming home again
And you're never coming home again

By my side
You'll never be
By my side
You'll never be
You'll never be

I wanted to tell you I changed
I wanted to tell you things would be different this time
I see you, you see me differently
I see you, you see me differently


Ok, nu ska jag komma till inläggets höjdpunkt; Hur väl kan man känna någon annan?

Inte tillräckligt väl, är mitt svar. Känner du mig? Alltså, vet du vem jag är, eller är du bara en av dem som gled in på min blogg på ett bananskal? Om du är en av de förstnämnda, alltså någon som brukar träffa mig etc, så ska jag tala om för dig att du inte alls känner mig ifall det är det du tror. Ingen känner mig, förutom jag själv. Jag är den enda  som känner den riktiga jag, alla sidor av denna "jag". Ja, jag har olika sidor, vilket inte bör låta så konstigt för alla har flera sidor. Tänker du att jag är dum i huvudet är du en av dem som inte lyckats upptäcka det än bara, och då är jag ledsen att jag berövade dig din ovisshet. Men det är så, du vet inte vem jag är, för jag har en annan värld som jag lever i när jag kanske inte umgås med just dig eller någon annan. Jag blev helt.. ja. Jag kom liksom av mig när jag kom på detta om mig själv. Jag har ett helt annat universum inom mig känns det som. Jag lever i en helt annan värld när jag får tillfället, och det är inte ens medvetet. Eller, medveten om det är jag ju uppenbarligen, men jag gör det ju inte med flit. Jag lovar, om jag blir lämnad ensam och det finns inget runt mig som drar till sig min uppmärksamhet så är jag borta i min egna värld någonstans. Du skulle till och med kunna sitta med, men bara om det blir tyst en stund och man inte har något mer att säga så pang, hello you dark, secret world. Det är ju inte ens tankar, som "tänk om jag dör imorgon", utan mer att jag är någon annan stans. Det "vanliga" finns knappt längre då. Åh herregud, tro inte att jag har mentala problem eller nått nu (nog för att jag tror på att alla egentligen har det, men inte sådana som man tar in personer på institutioner och så för) jag bara utvecklar några av mina innersta tankar här. Hah, tänk om jag skulle ta med sånt här psykat crap i skolarbeten. De skulle väl förmodligen skicka mig till kuratorn eller något. *fan, hej Anna, svenskalärare som läser sina elevers bloggar* 

Hur som helst, det jag ville komma fram till med allt detta meningslösa och oändligt långa babbel är att det finns inte en enda jävel där ute som känner den riktiga mig, och det kommer det troligen aldrig att finnas. Det roliga är att jag då egentligen inte känner någon annan heller, för ni har ju era egna gömda tankar någonstans, vare sig ni vill erkänna det eller ej.  

Dagens låt: We Are All In This Together, Ben Lee.

Come on baby, I don't mean to rush you.
I only wanted to reach out and touch you.
I've got to start to open my heart.


- Mors, och ursäkta ifall ni tagit illa upp.


Och jag älskar bilderna från One Three Hill.